Lördag
Mamma tuffade på med andningen, men idag kom många uppehåll och långa var de med.
Under dagen var det som vanligt. Men mycket hade ändrats. Ansiktet var inte alls hon.
Det kändes som nån annan när man tittade på henne, men samtidigt så var det hon innerst inne.
Det enda som höll henne vid liv var hennes starka hjärta. Men även ett hjärta slutar ju slå någon gång.
Så kom kvällen och mamma började andas svagare och svagare. Vi kände att det var nära men inte jag. De ville få upp mig ur sängen man jag kände inte för att sitta vid mamma i ännu en timme utan anledning. Jag kände på mig att hon inte var redo än, och när de andra bad henne att lämna rann det tårar ur hennes ögon. Jag tyckte det var jobbigare än nåt.
Så kom natten och mamma jämrade sig. Inga ord men med ljud. Hon fick extra morfin, och lugnade sig rejält. Detta hände ett par gånger under natten. Det var ingen som trodde att hon skulle klara sig till morgonen, men det gjorde hon.
